Generative AI models, such as OpenAI’s GPT series, Stable Diffusion, platforms like Midjourney, and Google’s Gemini, are deep neural networks that approximate complex probability distributions over their training datasets to generate novel content. I argue that these models capture what I now call Latent Archives: a potential second-order archive that stores the distributions and correlations derived mostly from large-scale online datasets, enabling their novel re-generation. By encoding these structures in latent space, generative AI functions as a compressed repository of the underlying forms of cultural memory—a meta-archive that stores not the original data, as conventional archives do, but the patterns that condition its possible reappearance. While inevitably incomplete and shaped by the structural biases of their training data, these serve as reservoirs in which human culture is currently being mirrored, stored, and potentially reconstituted. Yet the main platforms offering storage and access to these GenAI models are corporations and private firms in the pursue of capital. What are the implications of this on collective, digitized memory when seen from the lens of a potential technofeudalist era?

Generativa AI-modeller – som OpenAI:s GPT-serie, Stable Diffusion, Midjourney och Googles Gemini – är system som tränats på enorma mängder data från internet för att kunna skapa nytt innehåll. Jag menar att dessa modeller rymmer något jag kallar Latenta arkiv: ett slags andraordningens arkiv där det inte är själva originalmaterialet som lagras, utan de mönster och samband som går att hitta i datan. På så sätt fungerar AI som ett komprimerat minneslager över vår kultur – ett metaarkiv som inte bevarar själva källorna, utan de strukturer som gör att de kan återskapas i ny form.

Dessa arkiv är förstås ofullständiga och präglade av de skevheter som finns i träningsmaterialet. Ändå blir de platser där mänsklig kultur speglas, lagras och kanske till och med omformas. Samtidigt är det idag framför allt privata företag som äger och kontrollerar tillgången till dessa modeller, med kapital som främsta drivkraft. Vilka konsekvenser får detta för vårt kollektiva digitala minne – särskilt om vi ser det i ljuset av en möjlig teknofeodal framtid?